Den här månaden har jag, som bekant kanske, mordtema i min läsning och i bloggen. Jag kommer väl att läsa ett par deckare, men mest andra böcker. Men inte kan man ha mordtema utan att skriva om deckare, så jag bad min kompis Eleanore att skriva ett gästblogginlägg. Eleanore älskar deckare, men de ska vara av den rätta sorten ...
(Bilden är för övrigt tagen en gång när jag och Eleanore var i Oxford.)
Det känns som att deckargenren förutom att lavinartat ha ökat i popularitet under flera år även sprängt sina tidigare traditionella gränser. Jag är långt ifrån expert på området men jag vet vad jag gillar. Och jag gillar deckare. Big time.
Det är den ultimata verklighetsflykten när livet känns knöligt och det ligger smulor på tillvarons skrynkliga lakan. Därför läser jag brittiska deckare. Att läsa svenska deckare är för mig som att äta ett nyttigt mellanmål när man istället kan frossa i scones med sylt, löjligt små smörgåsar och mjuka kakor med intressant topping.
På det brittiska tebordet finns något för alla smaker – från hårdkokt till tehuvemys. Gillar man hårda tag rekommenderas Val McDermid som skriver om den kvinnliga kommissarien Carol Jordan och profilern Tony Hill. I debutboken
"Sjöjungfrun sjöng sin sång" (1996) får man sig magstarka skildringar till livs av hur vassa föremål används till annat än att breda scones med. Mycket spänning för pengarna men jag tycker profiler-kortet börjar kännas lite för välanvänt av deckarförfattare överlag.
Min absoluta favorit är den 92-åriga deckarmormorn P.D. James. Hennes karaktärer är välunderbyggda, researchen minst sagt grundlig och ploten genialisk. Vill man själv skriva deckare ska man inte läsa James – bättre än så här kan det inte bli. Att hon skrivit om den tillknäppte kommissarie Dalglish under fem decennier medför dock lite problem. Det tar honom exempelvis i realtid över 40 år att gifta om sig men detta löses elegant av att tidsmarkörer används sparsamt. Böckerna utspelas ofta på en begränsad plats och det är ploten snarare än Dalgliesh själv som står i centrum. Bland hennes bästa böcker finns
"Det svarta tornet" (1975) som utspelar sig på ett sjukhem. Tanten är ”old school” och hon levererar. Den enda kritik jag har är att hennes människosyn är i mörkaste laget ochatt hon har en förkärlek för beskrivningar av dåliga barndomar.
En stor grupp deckarförfattare har flyttat fokus till kriminalarna själva och teamet de ingår i. Polisernas privatliv stöts och blöts och utgörs ofta av ett radarpar - Morse och Lewis (Colin Dexter), Lynley och Havers (Elizabeth George), Dalziel och Pascoe (Reginald Hill) m.fl. Klädsel kännetecknas av solkiga överrockar, dryckesvanor är öl och whisky snarare än te och favoritcivilstånd är ”gift med jobbet”. Även om jag kan tycka att Dalgliesh någon gång per decennium kunde släppa loss kan det bli lite för bra med figurer som den skotske kommissarie Rebus (Ian Rankin) som för det mesta ser ut som han legat ett par dygn under någons veranda. Här finns dock många godbitar bland faten. Colin Dexters ploter håller världsklass och utspelar sig i undersköna Oxford. Reginald Hill har ett språk som är så slagfärdigt att man glömmer den lilla detaljen att lik ligger draperade lite här och var. Ett uppfriskande tillskott är Simon Beckett som genom sin huvudperson, rättsantropologen David Hunter, uppfunnit en hybrid av CSI och Hem till gården. Hans
"Skrivet i eld" (2007) rekommenderas.
Avslutningsvis kommer vi till bakverken på tevagnen och har vi tidigare frotterat oss med poliser som inte ens tar sig tid att gå på toa innan de fått sin mördare fast är vi nu i sällskap av poliser med en mer avslappnad attityd till sitt yrke. Den brittiska deckargenrens Victoria sponge är naturligtvis Agatha Christie. Hon har kritiserats för sina knapphändiga karaktärsbeskrivningar vilket gör att hennes böcker mer känns som pjäsmanus än litterär upplevelse. Hennes styrka ligger uteslutande i själva deckargåtan – planerandet och utförandet av mordet men även motivet bakom. Detta är något som senare författare inte alltid ror i land med. Boken med den kontroversiella titeln
"Tio små negerpojkar" (1940) är i detta avseende fortfarande oöverträffad. Kan man räkna ut ”vem som gjorde det” och hur bör man inte räknas till vanliga dödliga. Christie tar dig på sängen helt enkelt.
Man kan inte prata britt-krim utan att nämna TV-serien Morden i Midsomer. Sin enorma publikframgång till trots älskar vi att poängtera hur tokig den är. Borde inte kommissariens mångsysslande fru behöva psykologhjälp efter att ha upptäckt så många mordoffer? Finns det ett befolkningsunderlag kvar i grevskapet att beskatta? Varför går poliserna hem och äter middag klockan fem så att mördaren i godan ro kan ta itu med nästa offer? Serien känns som en pastisch på svunna tiders deckare men där motivet är tunnare än plastfolie. Men vi vill ha bilden av ett England som vi vet inte finns och det är precis vad vi får. Alla vinner. Serien bygger på Caroline Grahams böcker om kommissarie Barnaby där den första,
"Morden i Badgers Drift", översattes till svenska 2008. Hittills har fyra av sju böcker översatts och stör man sig på att TV-serien är lika trovärdig som en brittisk badrumsmatta är mögelfri kan man lugnt lita på Graham som håller hela vägen.
Avslutningsvis anser jag det empiriskt bevisat att dragiga hus, överkokta grönsaker och utanpåliggande rörledningar helt enkelt utgör den bästa jordmånen för den ultimata deckarupplevelsen. Så det så.
