onsdag 30 mars 2016

Bergsprängardottern som exploderade

Bergsprängardottern som exploderade
av Lo Kauppi

Jag måste erkänna att jag har dålig koll på Lo Kauppi. Jag tittar på IMDb vilka filmer och serier hon har varit med i, och det enda jag har sett är Äkta människor (bra serie) där hon hade en mindre roll. Jag har inte sett henne på teatern eller hört henne på radio. Men det behöver man inte ha gjort för att läsa boken "Bergsprängardottern som exploderade" (det ska också ha funnits en enmansföreställning och en tv-film).

Var ställer man den i sin bokhylla? Den kallas "dokumentärroman" på omslaget och det står "fakta" under Månpocket-märket. Det får nog bli bland biografierna och memoarerna. Eller kanske bland skönlitteraturen ändå.

Det handlar om Lena – namnet Lo tog hon sig senare – som växer upp i en familj där pappan är alkoholist. På något sätt känns barndomen lite normlös, som att all möda lades på att hantera pappans humörsvängningar och dölja och smussla, och sedan hann man (mamman) inte mer. Det blir liksom misär trots att det inte borde vara det. För pappan har också eget företag och familjen har råd att köpa hus i ett villaområde. Fast de passar inte riktigt in. Saker pappan har lovat uppfylls inte, och då har barnen redan hunnit gå och skryta inför kompisarna. Alla känner väl en alkoholist och känner igen beteendet.

Så småningom börjar Lena koncentrera sig på att bli smal. Hon tycker att om hon lägger på sig minsta lilla så syns det direkt i ansiktet. Så hon får en ätstörning, som inte är riktigt så illa att den ska tas på allvar i sjukvården. Och sedan upptäcker hon hur mycket lättare det är att hålla sig smal med amfetamin. Hon bor i London, pluggar till frisör, knarkar, vill ha hjälp men försöker samtidigt rymma från hjälpen. Det blir mamman som måste ta tag i, ringa läkare och försöka ordna med vård åt dottern.

Det tog inte lång tid att plöja den här boken trots att den är tjock. Språket kändes konstigt först, Kauppi skriver t.ex. "de e", "å" och "ru", men det kom jag snabbt in i. Och kanske hjälpte det till att ge boken den rätta känslan. Full av fart och energi, eller liksom vild. Och man hejar alltid på Lena, trots en del dumma beslut. Eller på grund av? Som jag förstår det så är allt sant, och då är jag imponerad över ärligheten.

Sedan finns det ju alltid ett romantisk skimmer över blandband och dåliga delar av London på 80-talet. Inte samma stämning i ett trist behandlingshem i Norrland direkt. Men man får båda i alla fall.

tisdag 29 mars 2016

Luise Justine Mejer: En kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland

Luise Justine Mejer: En kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland
av Astrid Lindgren

Den här historien är olik allt annat jag har läst av Astrid Lindgren, inte alls de övriga fyra novellerna som jag har läst nyligen. Detta är ingen novell, utan en text (är det en essä?) om brevväxlingen mellan författaren Heinrich Christian Boie (han verkar framför allt ha givit ut en litterär tidskrift, hans egna verk verkar inte vara särskilt kända) och Luise Justine Mejer under åren 1776-1786. Brevväxlingen finns utgiven och Astrid Lindgren verkar framför allt ha fastnat för hennes brev och hennes livsöde. Intressant hur en person ur historien kan lyftas fram på det här sättet, och hur hon trots att hon inte direkt var känd kunde komma att betyda något för någon som lever 200 år senare.

Roligt sammanträffande förresten att jag såg Weimar-avsnittet av Liv och Horace i Europa kort före det att jag läste om Luise Justine Mejer. I programmet var det mycket Goethe, och en dam i Mejers och Boies bekantskapskrets ÄR Lotte, alltså förlagan till den unge Werthers Lotte. Hon verkar inte ha varit så rolig, men hon var ändå omsvärmad av unga Werther-fans.

Själva brevväxlingen (2400 sidor! på tyska!) kan man också skaffa sig, om man vill det. Jag tycker nog att det räcker med den här lilla boken. Jag litar på att Lindgren har lyckats fånga fröken Mejers personlighet.

måndag 28 mars 2016

Enden av regnbuen

Enden av regnbuen
av May Grethe Lerum

Ja-a, vad ska jag skriva om den här boken då? Det är del 33 i en serie. Mycket eländighet. Så fort någon får det lite bättre så får man följa någon annan, känns det som. Och värst just nu är det för Reina. Hon har brutit med mannen hon älskade och det är (åtminstone just nu) svårt att se hur en försoning skulle gå till. Samtidigt verkar hennes anfall och syner ha ändrat karaktär. Är det någon sorts förbannelse eller är det en sjukdom?

Vissa saker i serien som har varit lite gåtfulla är kanske på väg att nystas upp. Fast nu har serien varit så lång att jag knappt ens kom ihåg att det var något som var gåtfullt. Lite för lång serie.

Åh, en annan sak som stör mig är att om det finns en risk för missförstånd så blir det ett missförstånd. Kan inte folk bara prata med varandra? Men ja ja, det blir ju lite spännande intriger av det åtminstone.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs
20. Trollkatt
21. Veiskille 
22. Mørke makter 
23. Fremmed måne 
24. Å jage en drøm 
25. Malstrøm 
26. Steinhjerte 
27. Vardene tennes 
28. Speil i sølv 
29. Til verdens ende
30. Savnets stemme 
31. Arvesynd
32. Hjemkomst

söndag 27 mars 2016

En smakebit på søndag (Katalysatormordet)

http://gronneskoger.blogspot.se/2016/03/god-paske-en-smakebit-pa-sndag.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Glad påsk! Påskgodis och påskekrim är det som gäller den här helgen. Funkar bra tillsammans. Nu börjar jag närma mig slutet i deckaren som jag håller på att läsa och det är väl lite olämpligt att ta en smakbit precis därifrån. Så jag tar en från början, en som kan vara rolig för oss boktokar.

Førstebetjent Kolbjørn Kristiansen håller på med inledande utfrågningar av personer som har känt offret i mordfallet han jobbar med. Det är före mobiltelefonernas tid och han har fått reda på att nästa person oftast befinner sig på universitetsbiblioteket – hon är visst en riktig bokmal – eller partilokalen.
Jeg sto ute på fortauet og lurte på om jeg kulle kjøre videre til den oppgitte adressen i Sogn Studentby, da en buss stoppet noen få meter lenger ned i gaten.
Selv på denne ellers alvorstunge dagen var jeg nær ved å bryte ut i latter da jeg så den eneste passasjeren som gikk av. Det var første gang jeg kunne huske å ha gjenkjent noen fordi jeg ikke kunne se ansiktet. Noe jeg ikke kunne fordi hun leste en uvanlig stor og tykk bok både mens hun gikk av bussen og mens hun fortsatte over et veikryss. Under bokpermene syntes bare en blå dongeribukse og en flerfarget gymjakke, och over bare halvlangt lyst hår.
Etter forsiden å dømme var boken et ettbindsverk over engelsk litteratur på 1800-talet. Den så i så fall ut til å inneholde det meste som kunne skrives om temaet.
Jeg klarte ikke å dy meg da hun var noen skritt unna for å si "Frøken Filtvedt Bentsen, antar jeg".
Hun bråstoppet, senket boken og så mer enn en anelse forvirret opp på meg. Et muntert glimt i øynene vek raskt for nysgjerrighet da hun så politiuniformen min. Det første jeg hørte henne si kom likevel som en overraskelse.
"Så spennende da. Er jeg arrestert, og i så fall for hva?"
(Hans Olav Lahlum, "Katalysatormordet", s. 50-51)

lördag 26 mars 2016

Främlingen

Min andra bok om Algeriet i min världsomläsningsblogg blev Camus "Främlingen".

fredag 25 mars 2016

Påskekrim med retrostämning

Långfredag och våffeldagen. Just här lämnar vårvädret en del övrigt att önska. Det är inte att det fortfarande är vinter, jag bor ju lite söderut, men det är grått och lite regnigt. Men det gör inte så mycket om man ändå hade tänkt läsa deckare. De här fyra plockade jag fram ur hyllorna. Ganska mycket retrokänsla på dem.

"Någon att lita på" har jag läst nu under veckan som gick. Det är den andra delen i Hans-Olov Öbergs serie om Benny Modigh och Elias Fagerlind. Den första boken, "Djävulens tonsteg", utspelade sig 1978 och i "Någon att lita på" är det 1987.

Nu läser jag "Katalysatormordet" av Hans Olav Lahlum. Det är den tredje delen i hans K2-serie, och här är det 1970.

De andra två deckarna är gamla på riktigt. "Mysteriet med silverkulan" är en av Sivar Ahlruds tidigaste Tvillingdeckare och är från 1950. "Mördarens ansikte" av Jenny Berthelius kom ut 1968 och var hennes första deckare. Jag har redan läst "... kom ljuva Krusmynta", vilket var lite förvirrande eftersom den boken var en direkt fortsättning på "Mördarens ansikte", som jag ju inte har läst.

Om jag hinner så får jag nästan fortsätta på samma tema, eller hur? Kanske en Lang eller Christie i så fall. Men jag tror väl inte att jag hinner mer än de här fyra.

Prinsessan som inte ville leka och I Skymningslandet

Prinsessan som inte ville leka
I Skymningslandet

av Astrid Lindgren

Ytterligare två noveller av Astrid Lindgren, men den här gången två som jag är ganska säker på att jag har läst tidigare. Inte för att de inte är bra, men det var ju roligare med de som jag inte redan hade läst.

"Prinsessan som inte ville leka" handlar om prinsessan Lise-Lotta som har de finaste leksaker man kan tänka sig, men som bara tycker att det känns fånigt att leka med dem hur mycket drottningen och hovdamerna än försöker få henne att leka. Några andra kungabarn än Lise-Lotta finns inte på slottet, och drottningen tror inte att prinsessor kan leka med vanliga barn. Om man tar bort det väldigt sagoaktiga (som att hon är prinsessa) så kan man tänka sig att sånt här har hänt. Kanske speciellt förr när det var större skillnad på folk och folk.

"I Skymningslandet" handlar om Göran, som har tillbringat ett helt år i sin säng utan att kunna gå. Först var det ganska tråkigt, men det var innan Herr Liljonkvast dök upp och visade honom Skymningslandet. Det ser ut precis som Stockholm, fast djuren på Skansen går lösa och kan prata och Göran kan köra spårvagn eller vad som helst som han vill. Det är lite samma låtsaskompistema som "Karlsson på Taket" och "Nils Karlsson-Pyssling", men jag tycker att den här är mer vemodig. "Mio, min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta" lär väl förresten också bara utspela sig i huvudpersonens fantasi, det har jag hört. I "Sunnanäng" är det definitivt så. Vänta, innebär detta att "Pippi Långstrump" egentligen är en låtsaslek som Tommy och Annika håller på med? Deppigt.

Förresten, historien i "I Skymningslandet" påminner lite om en bok som fanns på min skola när jag var liten och som min syster hade väldiga besvär att hitta titeln på nyligen. Och så visste jag den hela tiden. :) "Mibramin" av Eva Asmussen. Den handlar om en rullstolsburen pojke som med hjälp av älvan Mibramin kan uppleva hur det är att vara andra människor, allt från när pappa kör buss från hur skolans värsta mobbare har det hemma.

söndag 20 mars 2016

En smakebit på søndag (Giraffens hals)

http://gronneskoger.blogspot.se/2016/03/fagbker-en-smakebit-pa-sndag.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Hittills har det inte blivit mycket läst den här helgen, men kanske idag. Igår var jag och min syster i Göteborg, mest på second hand, och tittade efter fina saker till hennes nya lägenhet. Det blev mycket 40-talsporslin, men faktiskt ganska få böcker.

Jag håller på med månadens läsecirkelsbok nu. Den utspelar sig i en tysk avkrok, folk flyttar därifrån och därför ska gymnasieskolan som biologilärarinnan Inge Lohmark arbetar på snart läggas ned. Det här blir sista året och klasserna är mycket mindre än de var förr.
"Det finns ungefär två miljoner arter på jorden. Och om miljöbetingelserna förändras hotas deras existens."
Totalt ointresse.
"Känner Ni till några arter som redan är utdöda?"
En handfull uppräckta händer.
"Jag menar – utöver dinosaurierna."
Genast åkte alla händerna ner. Denna barnkammarpest. De kunde inte skilja en koltrast från en stare, men däremot utantill redogöra för de utdöda jättereptilernas taxonomi. Skissa en Brachiosaurus ur minnet. Tidig fascination för det morbida. Snart skulle de leka med självmordstankar och spöka runt på kyrkogårdar om nätterna. Hinsideskoketteri. Mer dödstrend än dödsdrift.
(Judith Schalansky, "Giraffens hals", s. 24)

fredag 18 mars 2016

Bokreaskörden i år

Ska bara skriva ett inlägg om allt jag köpte på bokrean. Som vanligt var det "dåligt utbud", vilket aldrig har hindrat mig från att vältra mig i bokinköp. Till exempel så har jag ju länge tänkt läsa Svetlana Aleksijevitj ...

Samma sak med Montaigne. Och några andra böcker ur det ordinarie reautbudet råkade också hamna i kundkorgen. (Bara det att man tar en kundkorg i en bokhandel!)

Den ena Akademibokhandeln på Frölunda torg (den av dem som jag gillar bäst) hade också ett bord och en bokvagn med pocketar till nedsatt pris. Ja tack!

Bokhandeln i Falkenberg körde med ett par dagars rea på nästan alla böcker!!! Där köpte jag den enda boken som jag saknade i Bricken-serien (plus ett par av Aleksijevitjarna på första bilden). I bokhandeln i Varberg fanns det några lokala böcker på rea och jag köpte en av dem. Alltså, det är inte så att jag åker runt i olika städer för att kolla deras bokreor, men om man nu ändå råkar vara i en annan stad under den här perioden.

Jag hade egentligen inte tänkt beställa några reaböcker på nätet, men sen skulle jag ändå beställa nåt annat ...

Jag hittade inte så mycket som jag verkligen behövde på SF-bokhandelns rea, men den här serien av Sarah Pinborough var väldigt billig. Jag har hört mycket bra om Pinborough,  även om det inte var om just de här böckerna. Colgan-boken har jag önskat mig länge.

Jag trodde jag var klar, men råkade köpa en eftersläntrare. På Willys av alla ställen.

torsdag 17 mars 2016

Demonernas fjäll

Demonernas fjäll
av Margit Sandemo

Det är 1960 och nu vet Isfolket och alla deras allierade att slutstriden mot Tengel den Onde är nära. Men först måste de samla sig och lägga upp en strategi. Så på valborgsnatten hämtas alla de levande familjemedlemmarna till en hemlig mötesplats. Den här natten är gränsen mellan levande och döda upphävd. Alla ska få berätta vad de vet om Tengel den Onde. Perioden mellan hans egentliga livstid och hans ättling Tengel den Gode på 1500-talet är ganska okänd. Tengel den Gode fick inte höra så mycket av släktens gamla historier, så de fördes inte vidare.

Men nu ska vi alltså få veta allt. "Demonernas fjäll" är en väldigt tillfredsställande bok på så sätt. Men jag tycker att ramberättelsen verkligen inte är särskilt bra. Jag har nog inte tänkt på det vid tidigare läsningar, men blir det inte lite fånigt med en estrad och en konferencier? Och de små scenerna under pausen i mötet är inte särskilt intressanta. Det blev mer av den varan i senare serier, men i Sagan om Isfolket brukar det mesta vara antingen viktigt för berättelsen eller åtminstone roligt att läsa. När det gäller det som berättas på den där estraden har jag dock inget att klaga på. Här är det många bra historier och sensationella avslöjanden.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen 
22. Demonen och jungfrun 
23. Våroffer 
24. Djupt i jorden 
25. Ängel med dolda horn
26. Huset i Eldafjord
27. Synden har lång svans 
28. Is och eld 
29. Lucifers kärlek 
30. Människadjuret 
31. Färjkarlen
32. Hunger
33. Nattens demon 
34. Kvinnan på stranden
35. Vandring i mörkret 
36. Trollmåne
37. Stad i skräck 
38. Små män kastar långa skuggor
39. Rop av stumma röster 
40. Fångad av tiden

onsdag 16 mars 2016

Kärleken, kriget

Nu kan man läsa om Assia Djebars "Kärleken, kriget" i min världsomläsningsblogg.

måndag 14 mars 2016

Märit och Tu tu tu!

Märit
Tu tu tu!
av Astrid Lindgren

Till frukost en söndag läste jag två noveller av Astrid Lindgren. Jag tror inte att jag har läst dem tidigare, åtminstone inte vad jag kan komma ihåg. Jag tyckte om båda och särskilt fastnade jag för "Tu tu tu!".

Det handlar ofta om döden i Astrid Lindgrens böcker, om "Märit" är en novell om en liten flicka som är död. Det var inget särskilt med henne försäkras det, men ändå tycker jag att man får veta precis vad som var särskilt med Märit. Hon var lika särskild som alla andra.

I "Tu tu tu!" handlar det om de underjordiska. Det brukar vara ett spännande ämne och det är det här också. Det blir riktigt läskigt faktiskt, på få sidor.

söndag 13 mars 2016

En smakebit på søndag (Bergsprängardottern som exploderade)

http://gronneskoger.blogspot.se/2016/03/en-smakebit-pa-sndag_13.html
Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag hade jag och en kompis planer på att gå och se en utställning med kläder från Jane Austen-filmatiseringar. Men min bil krånglar, så vi bestämde oss för att skjuta upp det besöket. Vi tror också att det är mysigare på Tjöloholms slott när det inte är mars ...

Så idag är jag hemma och läser något som är väldigt långt ifrån Jane Austens böcker.
"Jag lägger mej ner nu", säger jag å knäna börjar vika sej.
Han sliter upp mej å nästan skriker: "Stå upp!" Ett par bredvid reagerar å mumlar nåt till varann.
"Dom har inte spruckit å du ska inte dö!"
"Tror ru inte?" varenda gång han säger det får jag upp hoppet igen å tårarna börjar rinna. Han håller mej i sina armar å kramar mej hårt över huvet, å så kommer vågen av skräck tillbaka. Vi tittar på varann. Han ser livrädd ut.
"Ring ambulans ... jag kanske kan klara mej. Jag vill leva!" Jag slår förlamat på hans arm. Men skräcken har gjort att jag viskar hela tiden, som om jag inte vågar göra för stora rörelser för då rinner det ut snabbare till mitt hjärta.
"Jag vågar inte åka nu. Fattar ru! Jag är livrädd!"
"Jag kommer efter dej sen. Gå på flyget nu ..."
Han hänger handbagaget över min axel å leder mej bort till gaten.
"Du måste gå på nu!"
(Lo Kauppi, "Bergsprängardottern som exploderade", s. 29-30)

fredag 11 mars 2016

Den mörka sidan

Den mörka sidan 1 & 2
av Sylvain Runberg
Illustrerad av Olivier Martin

Man skulle lätt kunna tro att "Den mörka sidan" är en japansk serie – den utspelar sig i Japan och miljöerna känns igen från manga – men den är faktiskt fransk.

Satoshi Okada veckopendlar till jobbet på en firma i Tokyo. Han bor på ett kapselhotell och träffar bara frun och den lilla dottern på helgerna. Men ofta hittar han på en ursäkt för att stanna i stan.

Mayumi Watanabe jobbar på samma firma och hon är förälskad i Okada. Hon har stora förhoppningar på att han ska lämna sin fru. Varför skulle han annars så ofta strunta i att resa hem på helgerna och i stället ta in på hotell med henne? Men snart börjar hon ana att hon inte är Okadas enda hemlighet.

Det är två delar i serien och man måste se till att läsa båda. Jag vill inte avslöja för mycket, men folk har hemligheter och plötsligt ser man dem i ett nytt ljus. Ganska snyggt hopvävt, det här med allas olika mörka hemligheter.

Jag funderade lite på varför serien utspelar sig just i Japan. Kanske är det en miljö där det känns trovärdigt (för oss i Europa åtminstone) att alla tillbringar otroligt mycket tid med sina arbetskamrater (även på fritiden när man ska ut och festa ihop) alltså folk som man inte nödvändigtvis vet särskilt mycket om trots att man träffar dem så mycket. Man kan ha hemligheter. Serien tar även upp lite av hikikomori-problematiken. Ungdomar som blir hemmasittare. Det förekommer förstås inte bara i Japan, men det kanske är något man mest förknippar med just Japan. Eller så är orsaken helt enkelt att serieskaparna kände för att låta serien utspela sig i Tokyo.

onsdag 9 mars 2016

Nidstången

Nidstången
av Åsa Larsson och Ingela Korsell
Illustrerad av Henrik Jonsson

Eftersom jag är förtjust i Åsa Larssons deckare så var jag nyfiken på Pax-serien. Urban fantasy för, gissar jag, åldrarna 10-12 sådär. Det är så gamla de båda huvudpersonerna i serien är i alla fall. Viggo och Alrik har en mamma som dricker och inte kan ta hand om dem. Så nu har de just flyttat till sitt andra fosterhem, hos Laylah och Anders i Mariefred. De är väl inte de mest skötsamma barn som finns, särskilt lillebror Viggo har en tendens att ställa till det för dem. Alrik är den som försöker hålla ordning på dem båda, för att de ska göra ett gott första intryck i skolan och hos Laylah och Anders. Åtminstone det senare verkar gå ganska bra, åtminstone innan allt blir jättekonstigt.

För det är något mystiskt som pågår i Mariefred. Väktarna av det hemliga biblioteket väntar på två krigare som ska kämpa mot de mörka krafterna. Alla tecken pekar på att krigarna har anlänt, och på att det är två .. barn! Hur ska det här gå?

Naturligtvis är det lättläst, det är för väldigt unga läsare. Men det är inte för enkelt. Vi kommer nog lära känna Alrik, Viggo och alla de andra väl under seriens gång. Och det är spännande hela tiden, antingen det handlar om ett bråk i skolan eller om en strid mot ett monster. Det blir till att fortsätta läsa serien.

En bonus med de välgjorda illustrationerna och den snygga designen. Jag hade absolut velat samla på dem om jag var elva. *samlar på dem som trettiosjuåring*

måndag 7 mars 2016

Drömfabriken

Drömfabriken
av Maria Hamberg

Den här romanen läste vi i min bokcirkel. Typisk sån bok som jag aldrig hade valt själv p.g.a. har aldrig hört talas om den. Och så var den faktiskt ganska intressant. Den utspelar sig på en bilfabrik och det är inte en miljö jag har läst mycket om. Det närmaste verkstadsjobb jag har kommit i verkligheten är att jag har städat på såna ställen (dock ej på bilfabrik). "Drömfabriken" är en plats där tempot är högt och man inte värderar den enskilde arbetaren särskilt högt. Vad gör det att folk blir fortare utslitna när arbetet effektiviseras?

(Det är synd förresten att det är sådana saker som är problemet med så många jobb. Som när jag städade och det tog ett år efter att jag hade slutat innan värken i handlederna släppte. Och att det var dåliga anställningsvillkor, eländiga arbetstider och att jag fick jättelåg lön. Annars hade det ju inte varit något fel på det jobbet.)

Man får följa ett par personer på fabriken närmare och se hur de hamnade där och hur de har det utanför arbetet. Många hade bara tänkt jobba där ett litet tag, men så blir man kvar. Det kanske blev sämre tider och så kändes det riskabelt att säga upp sig från ett fast jobb. Drömmarna i titeln är det arbetarna som står för. Man vill kanske resa, kunna flytta till en bättre lägenhet, hitta ett bättre jobb eller åtminstone slippa arbetsuppgiften man får värk av. Och deras drömmar i alla ära, men jag tror nog att det är deras arbetsplats som jag kommer att minnas.

söndag 6 mars 2016

Marcelle

Marcelle
av Simone de Beauvoir

Nu måste jag erkänna att jag i vanlig ordning ligger efter med bloggandet, och att Simone de Beauvoirs novell inte är riktigt färsk i minnet längre. Den handlar om Marcelle i alla fall, en känslig och beläst flicka som har en idé om att hon vill dela sitt liv med ett geni. Jag vill minnas att jag fick en känsla av instängdhet när jag läste novellen, och att Marcelle längtar efter frihet.

lördag 5 mars 2016

Nana 5

Nana 5
av Ai Yazawa

Nana K är helt exalterad över att Nana O tidigare har varit ihop med Ren från bandet Trapnest. Nana K:s favoritband! Överhuvudtaget har Nana O:s band Blast mycket gemensam historia med Trapnest. Men Trapnest är superkända medan Blast bara kan drömma om att slå igenom (de kämpar!). Plötsligt är Trapnest inte helt ouppnåeliga för Nana K, utan kompisar till kompisar. Men funkar det att träffa sina idoler, eller blir det bara fel då?

Jag gillar att den här serien innehåller vardagliga händelser (fast de utspelar sig i Tokyo och bara det är ju coolt) och rockstjärneliv, humor och allvar, och komplexa personligheter. Det är många som man inte riktigt vet vad man ska tro om. Och då är det ändå andra gången jag läser serien.

torsdag 3 mars 2016

Carry On

Carry On
av Rainbow Rowell

Bakgrunden till den här boken är lite udda och man måste nästan ha den klar för sig när man börjar läsa, annars tror man nog att man har råkat hamna mitt i en bokserie. Rainbow Rowell har skrivit en bok som heter "Fangirl", där man får följa Cath under hennes första år på college. Hon har inte varit särskilt positivt inställd till att flytta hemifrån och bo i ett dorm room tillsammans med en främmande människa, och hon är inte särskilt fokuserad på studierna heller egentligen. Helst vill hon nörda ner sig i fantasyserien Simon Snow av den brittiska författaren Gemma T. Leslie och skriva på sin egen ambitiösa fanfic om Simon och hans rumskompis Baz (som är ond och kanske en vampyr). I Caths fanfic är Simon och Baz kära i varandra och de kommer snart att inse faktum. Så är det inte i Leslies böcker. Både Gemma T. Leslie och hennes verk är fiktiva även om förutsättningarna påminner väldigt mycket om Harry Potter (hon kunde väl inte gärna använda sig av Harry Potter så himla mycket), med en trollkarlsskola, en pojke som inte visste att han var trollkarl tills han fick veta att han var Den Utvalde, en ond makt som särskilt är ute efter huvudpersonen, vänner och antagonister på skolan, en gåtfull rektor – och i boken om Cath så är förstås Simon Snow-böckerna även framgångsrikt filmatiseriade. Man får läsa små snuttar ur "de riktiga" böckerna eller ur Caths fanfic mellan kapitlen.

Efteråt kunde Rowell visst inte släppa Simon Snow, så hon skrev sin egen "fanfic". Detta ska alltså inte föreställa "originalserien" och är inte heller, som jag trodde, Caths fanfic. Och det är fortfarande slash, alltså att det finns en kärlekshistoria (Simon/Baz) som inte finns i de "riktiga" böckerna (som alltså inte finns, så meta). Det är också liksom del 8 av 8 i en serie, där 1-7 alltså inte finns, så början av boken är väldigt mycket en recap av vilka alla är och vad som har hänt tidigare. Rowell skriver något i sitt efterord att det här är hennes version av de otaliga böcker om "Den Utvalde" som hon har läst. Hon nämner inte Harry Potter, men alltså, det är ju såå Harry Potter. Fast med en hel del skillnader, och jag tyckte att en lång bit av boken gick ut på att klargöra de skillnaderna. Aha, åtta böcker i stället för sju. Aha, uppvuxen i barnhem i stället för hos hemska släktingar (mer Tom Riddle än Harry Potter där). Aha, fotboll i stället för nån specialsport, och Simon är inte bra på det. Aha, självbetjäning i matsalen i stället för magi och husalver. Aha, en bästis (Penny) i stället för två. Aha, flickvännen har en personlighet här (bra! – och här tänker jag förstås på Cho Chang, Ginny Weasley har en personlighet). Jag kom inte alls in i läsflowet förrän efter kanske halva boken. Det kändes som en kopia och blev inte verkligt för mig. Till slut kom jag förbi det här stadiet och det blev också mer action och en egen berättelse, och personerna började kännas verkliga. Rainbow Rowell skriver ju bra egentligen. Min svägerska Anna påpekade att spänningskurvan i en Harry Potter-bok också ser ut så här, skolmys och små skolproblem i hundratals sidor och så börjar det hända grejer sista veckan innan avslutningen, och att boken säkert är skriven så avsiktligt. Men när jag tänker på det så är det inte det som är problemet, problemet är att det känns som att man läser "det är typ som i Harry Potter, fast ..." hela tiden.

Det kan vara värt att läsa den om man tycker att det låter som en kul idé eller gillar genren. Jag skulle säga att första halvan av boken är under medel, andra halvan rätt bra och när det gäller personskildringar så är Rowell bättre än Rowling. Min favorit är nog faktiskt Agatha, Simon Snows flickvän. Hon tillhör en fin trollkarlsfamilj och i början känns det som att hennes personlighet är så sval att den nästan inte finns, men man lär känna henne bättre under bokens gång. Jag gillar också magisystemet här. Eller nja, jag tycker att det är ett roligt system och det finns en vettig tanke bakom.

tisdag 1 mars 2016

SUB & DNF

Idag i min SUB: 1726 böcker. har jag handlat ohämmat på bokrean? Ja, ganska.

Förra månaden lottade jag fram att jag skulle läsa "S som i syster" av Nina Wähä. Jag började. Jag tror att när jag köpte den för en massa år sedan så var jag intresserad av historien, men tyvärr inte nu längre. Det gjorde väl också sitt till att jag bar hem så mycket nytt och spännande den här månaden. Så den kommer förbli oläst.

Idag har jag dragit en ny lott. Nummer 35 blev det. Det är Lo Kauppis "Bergsprängardottern som exploderade". Som vanligt hoppas jag på en bra bok.