av Charlotte Perkins Gilman
En klassiker som jag av någon anledning inte hade läst tidigare. (Som om jag brukar läsa så många klassiker. Haha!) Detta är en novell, baserad på författarinnans egna erfarenheter av en viss typ av behandling av, ja, är det depression. Maggie O'Farrell skriver i förordet att Gilman troligen skulle fått diagnosen förlossningsdepression idag. Men vid den här tiden, slutet av 1800-talet, var läkarnas slutsatser en annan, och hennes – och huvudpersonens – läkare ordinerade total vila: sängläge, isolering från allt sällskap, inklusive familjemedlemmarnas, och absolut ingen fysisk eller psykisk ansträngning. Gilman var t.ex. tvungen att dölja sitt skrivande.
Huvudpersonens man har varit så vänlig att hyra ett hus, med ett rum där hon verkligen kan vila ut. Hon tror inte att behandlingsmetoden är av godo, men vad ska hon göra? Hennes man vill ju bara väl. Men i stället för att bli friskare, drivs hon bokstavligt talat till vansinne av den påtvingade sysslolösheten. Rummet hon vilar i är tapetserat med gräsliga gula tapeter. Mönstret är det minst harmoniska hon har sett. Och snart börjat hon inbilla sig att något rör sig där bland slingorna.
Välskrivet och tankeväckande. Man blir både arg och rädd av "The Yellow Wallpaper".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar